Kontakterna för laddning av elbilar - nu också fastställda som svensk standard

De internationellt standardiserade kontakterna för laddning av elbilar har nu också fastställts som svensk standard.

De nya svenska standarderna SS-EN 62196-1 och SS-EN 62196-2 överensstämmer helt med de internationella standarderna IEC 62196-1 och IEC 62196-2, som också fastställts som europeisk standard. 

De båda standarderna beskriver anslutningsdon för laddning av alla typer av vägfordon som får någon del av energin för framdrivning från batterier ombord, både rena elfordon och laddhybrider. De är avsedda att användas för sådana laddningskretsar som specificeras i standarden SS-EN 61851-1. 

SS-EN 62196-1 innehåller allmänna elektriska och mekaniska fordringar på stickproppar och uttag, anslutningsdon och sladdställ för elfordon, för användning i sådana system för konduktiv laddning som innehåller funktioner för styrning och övervakning. 

SS-EN 62196-2 beskriver, med ord och måttblad, tre olika typer av kontaktdon för laddning av elfordon. De är ett enfasdon för max 32 A enfas med ursprung i USA, här kallat typ 1, ett ursprungligen tyskt don (typ 2) för max 70 A enfas eller max 63 A trefas och ett italiensk-franskt don för max 32 A enfas eller 63 A trefas, kallat typ 3. Något don för snabbladdning med likström ingår inte i standarden, utan är tänkt att ingå i en kommande del 3. Typ 1 är egentligen inte aktuell i Europa, utan det är typerna 2 och 3 som diskuteras här och båda finns med i standarden. 

SS-EN 61851-1 beskriver bl a fyra så kallade moder, eller laddningssätt. Mod 1 som är okontrollerad laddning upp till 16 A i vanligt uttag med jordfelsbrytare, mod 2 som dessutom inför en övervakningsdosa på sladden och medger upp till 32 A, mod 3 som innebär laddning från särskilda laddningsstationer (t ex laddstolpar) och signalering till och från fordonet och mod 4 som avser likströmsladdning, där en större del av laddningselektroniken sitter i laddningsstationen. Moderna 2, 3 och 4 innehåller också jordfelsövervakning och en krets som släpper på strömmen först när fordonet är anslutet till laddningsstationen. I standarden specificeras olika elsäkerhetskrav beträffande läckström, kapslingsklass (IP-klass), högsta yttemperatur, luft- och krypavstånd och liknande. Det senaste året har den samlade erfarenheten från elfordonsdrift ökat enormt och arbetet med nästa utgåva är redan i gång.

De tre olika kontaktdonstyperna i SS-EN 62196-2 är avsedda för anslutning av sladden till fordonet för laddning i moderna 1, 2 och 3 och för anslutning till laddstolpe eller annan laddstation för laddning i mod 3. Det kan till exempel vara möjligt att ansluta en laddkabel för mod 2 till bilen med något av de kontaktdon som beskrivs i standarden och till laddstationen med en vanlig svensk stickkontakt för allmänbruk (s k Schuko). 

Genom att sladdställ förutsätts vara lösa och medfölja fordonet, kan man hantera att ladda från olika typer av laddstationer med olika uttag. Förmodligen kommer flertalet bilmodeller inte att tillåta laddning i mod 1, utan laddning från enklare laddstationer sker då i mod 2. Full funktionalitet, med signalering och laddningsövervakning, får man först i mod 3, som förutsätter särskilda elfordonskontakter i båda ändar.

Genom det förslag som den europeiska bilindustrin nyligen presenterat, där kontaktdon typ 2 kombineras med ett don för snabbladdning, ökar sannolikheten för att typ 2 kommer att bli det vanligaste donet för styrd och övervakad laddning, mod 3. Donet av typ 3, eller egentligen donen eftersom det rör sig om flera varianter, kan få sin främsta användning för laddning av lättare fordon, som tvåhjulingar och lätta arbetsfordon. 

De två kontaktstandarderna har tagits fram inom IEC SC 23H där SEK TK 23 är den svenska referensgruppen medan laddningsstandarden har tagits fram inom IEC TC 69, där SEK TK 69 är den svenska referensgruppen.