Metoderna för att bestämma halten av farliga ämnen i el- och elektronikutrustning är nu uppdaterade.

I Europa, liksom på andra håll i världen, finns lagkrav för att begränsa förekomsten av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Tillverkarna måste då kunna visa att deras produkter uppfyller dessa bestämmelser.

Det vanligaste är förstås att lita på sina underleverantörer, genom överenskommelser eller genom intyg eller materialdeklarationer som de visar upp. För sådana deklarationer eller intyg kan det behövas provning. För detta finns det överenskomna standardiserade metoder i serien SS-EN 62321 och hur man dokumenterar detta för sin produkt beskrivs i standarden SS-EN 50581. Den ingår för övrigt också i SEK Handbok 451, som guidar vid tillämpningen av det så kallade RoHS-direktivet (2011/65/EU). Se preview på SEK Handbok 451 här.

Metoderna för att prova och bestämma förekomsten av de sex ämnen som från början reglerats i RoHS-direktivet beskrevs i SS-EN 62321 från 2009. Vid en översyn har den delats upp i en serie med flera delar, där de två sista nu i mars fastställts som svensk standard. De båda är SS-EN 62321-6 om bestämning av polybromerade bifenyler och polybromerade difenyletrar i polymerer och SS-EN 62321-7-1 om bestämning av sexvärt krom (Cr(VI)) i korrosionsskyddade beläggningar på metall.