Farliga ämnen i elektronik begränsas

För elektriska och elektroniska produkter finns regler som ska begränsa innehållet av ämnen som är farliga eller skadliga för hälsa och miljö. Reglerna ska också göra det lättare och mer lönsamt att återvinna material från elektronikavfall.

I regelverket som gäller inom EU, det så kallade RoHS-direktivet, står det vilka farliga ämnen det handlar om och hur mycket av dem som får förekomma i olika material. Men hur mäter man det då? Hur ska tillverkare kunna veta och jämföra, och hur ska myndigheterna göra för att kontrollera efterlevnaden?

Jämförbara och pålitliga mätmetoder

Genom att använda standardiserade metoder, såklart. Det anges faktiskt i direktivtexten, som hänvisar till passande europeiska standarder som är framtagna för ändamålet. Harmoniserade standarder, kallar EU-kommissionen dessa standarder.

Det finns alltså en serie standarder för hur man mäter förekomsten av de farliga ämnena. Där finns metoder för till exempel:

• Bly, som är skadligt för nervsystemet: standarden SS-EN 62321-5
• Polybromerade difenyletrar, ett flamskyddsmedel som kan vara hormonstörande: SS-EN 62321-6 och nya SS-EN IEC 62321-12
• Flalaterna DEHP, BBP, DBP och DIBP, som används som mjukgörare i plastdetaljer behandlas av standarden SS-EN 62321-8

För en översikt av de ämnen som berörs och tillhörande standarder, se en lista här.

Att skapa standarder för mätmetoder, för att ge jämförbara resultat oavsett var i världen mätningarna sker, har sedan länge varit en central uppgift inom internationell standardisering. Några andra områden där detta varit ett centralt område för standardisering de senaste åren är till exempel provning av grafenbaserade material inom nanotekniken och för bestämning av prestanda för vindkraftverk.

Inte bara mätning

I standarden SS-EN IEC 62321-2 beskrivs strategier för sampling, alltså för hur man bestämmer hur urvalet ska göras innan man börjar mäta. Den gäller i första hand ämnen som ska begränsas i el- och elektronikprodukter, men metoderna fungerar i allmänhet också för förekomster i andra sammanhang. Samma standard visar även på en generell process för att ta ut och förbereda prov inför analys och ger också några exempel.

Mätresultaten måste förstås dokumenteras och visas på ett användbart sätt, så att inköpare kan bedöma olika material. Det finns en standard för det också, SS-EN IEC 63000. Se preview på de inledande avsnitten här och läs mer om RoHS-direktivet hos Kemikalieinspektionen här.

De här standarderna är både svenska och europeiska standarder, men de har tagits fram i ett internationellt samarbete inom standardiseringsorganisationen IEC. De är därför både kända och använda över hela världen. Svensk spegelkommitté för miljöaspekter på elektrisk och elektronisk utrustning är SEK TK 111 inom SEK Svensk Elstandard.

Genom SEK deltar svenska företag, universitet, myndigheter och organisationer som är intresserade av att ta fram gemensamma tekniska regler och vägledningar, för att ge nytta för näringsliv och samhälle. SEK är nationell standardiseringsorganisation för de områden som omfattas av IEC.

Standarder skrivs i samarbete, av dem som vill bidra och påverka resultaten. Den som inte deltar, utan bara läser och använder standarderna, kan ha sitt standardbibliotek lättillgängligt på nätet, läs mer om SEK e-standard.